Urspunglgen en kommentar till två artiklar på Upsala Nya Tidnings kultursida. Men texten innehåller även en del sakuppgifter som fortfarande är aktuella
Nyckelharpan, Europa, Sverige och Uppland

 Under rubriken Med nyckelharpan mot EG skrev kulturredaktören Bo-Ingvar Kollberg (UNT 17/6) ett litet reportage präglat av entusiasm och gott humör, från den årliga nyckelharpsstämman och utställningen i Österbybruk. Artikeln utmynnade i reflexionen att vår egen kulturs egenart kommer att efterfrågas och betonas inför Sveriges närmande till det övriga Europa. "Nyckelharpan bör därvidlag ligga bra till för ännu större uppmärksamhet än hittills.

Inspirerad av detta förmedlade Paul Patera i en artikel (UNT 18/7) en fin minnesbild av sitt första möte med nyckelharpan. Av mystiska klanger lockad in på bakgård nära Linnéträdgården hösten 1939 möter Paul Patera en ensam äldre spelman, klädd i sliten rock och mjuk bredbrättad hatt. Paul Patera tycker sig känna igen gubben på gården när han några årtionden senare ser nyckelharpsspelmannen Ceylon Wallin på ett frimärke.

Paul Patera upplevde ett liknande möte med medeltida klanger när han i Paris träffade ungdomar från Bretagne som spelade "irländsk harpa". I sin artikel påminner också Paul Patera om Sven-Eric Johanssons Nyckelharpskonsert från 1971 och föreslår ett nyuppförande inom ramen för Musik i Uppland, gärna med Asa Jinder som solist. Det kunde. enligt Paul Patera "bli Uppsalas speciella bidrag i projektet Med nyckelharpan mot EG . . ."

Dessa två artiklar på UNT:s kultursida ger upphov till några reflexioner, först den mer skämtsamma: Ska man välja något musikinstrument som tillhygge i hävdandet av en egen nationell kulturell egenart så är naturligtvis nyckelharpan given: Svenskare kan det inte bli! Här finns en avgörande skillnad gentemot den irländska harpan i Bretagne.

Den har, om jag inte missminner mig, använts flitigt i kampen för separatistiska strävanden i Bretagne. Något sådant kan inte läggas nyckelharpan till last! Utformad av allmogen i Svea rikes kärnområde är den därvidlag helt okomprometterad!

Man trodde länge att det var vallonerna vid de uppländska bruken som rörde in nyckelharpan i landet. Numera tror forskarna att den fanns på plats tidigare. Stränginstrument med tangentmekanism har funnits lite var stans i Europa under medeltiden. De har emellertid i de flesta fall fallit i glömska och ersatts av andra musikinstrument.

I Uppland har de dock överlevt och efterhand utvecklats. Visserligen har traditionen periodvis varit svag. Under femtiotalet fanns blott en handfull utövare som spelade och byggde nyckelharpor. Men det har trots allt funnits en obruten tradition av byggare och spelmän från senmedeltiden fram till våra dagar.

Utöver sin historia är nyckelharpan intressant på flera sätt. Vi kan börja med att konstatera att den inte är "färdig". Det finns fortfarande utrymme för påhittiga byggare att komma med sina bidrag till instrumentets utveckling. (Man kan jämföra med fiolen som fick sin form under I 700-talet av byggare som Guarnerius och Stradivarius. Därefter har inte mycket hänt, men stora ansträngningar har gått åt till att söka komma underfund med hur de stora gamla mästarna gjorde.

Nyckelharpan har utvecklats mot ett tonideal som inte ligger så långt ifrån fiolens och altfiolens. De tongivande byggarna strävar dock att hålla en rågång gentemot fiolklangen. Man vill inte att instrumenten ska låta alltför lika.

De gamla nyckelharporna lät, som någon lite nedlåtande har beskrivit det, "som humlesurr i en krusbärsbuske". Men denna kärvare klang har alltjämt anhängare. Det byggs och spelas nyckelharpor av äldre typer. Det finns också de som bygger nyckelharpor med modern nyckelmekanism på en kropp av äldre typ för att få ett instrument med modern spelbarhet men med gammal klang.

En annan intressant aspekt på nyckelharpan är att den är en hantverksmässig utmaning. Den lämpar sig väl rör självbygge och är dessutom ett trivsamt snickeriprojekt. Slutresultatet är också i högsta grad anslående och har stora förutsättningar att imponera på en mindre kunnig omgivning. Den sinnrika och ofta vackra nyckelmekanismen har stor ”imponatorverkan".

Många närmar sig också nyckelharpan från det hantverksmässiga hållet snarare än det musikaliska. Först bygger man sig en harpa, sedan lär man sig. i lyckliga fall, spela på den. Att nyckelharpan är ett inspirerande byggobjekt visar de ofta fina exempel på kvalificerat hantverk som kan beskådas på utställningarna i samband med nyckelharpsstämman i Österbybruk.

Någon industriell tillverkning finns inte. Det normala sättet att skaffa sig en nyckelharpa är att bygga en själv. Det finns visserligen några "storbyggare" av nyckelharpor som bygger för avsalu men de är få och täcker knappast behoven. Dessutom går det åt en hel del tid även för en van byggare att bygga en harpa. Ska timersättningen bli skälig för byggaren brukar priset på en färdig harpa gå på mellan 7 000 kr och 10 000 kr.

Musikaliskt hör nyckelharpan framför allt hemma i den folkliga spelmanstraditionen, gästspelen i andra musikaliska genrer har varit få. Paul Patera påminner i sin artikel om ett. Sven-Eric Johanssons Nyckelharpskonsert från 19 7 1. Det är ett charmfullt stycke musik som förtjänar att spelas igen. Närheten till spelmansmusiken är påtaglig men det finns också påhittiga modernistiska inslag som spel på nyckelharpans resonanssträngarl

Det vore emellertid olyckligt om antalet uppträdanden i den klassiska konserttraditionen skulle uppfattas som något slags ”mogenhetsexamen" eller utgör någon måttstock på ett folkligt musikinstruments musikaliska kvaliteter. Däremot måste ett folkmusikinstrument för att inte förbli ett mer eller mindre dött museiföremål anpassas till förändrade musikaliska krav för att överleva som verktyg i ett levande musikskapande.

Denna utveckling har skett med nyckelharpan. På de äldre typerna kunde man inte spela mer än några få tonarter, samspel med andra instrument kunde vara besvärligt. Instrumenten var också rätt tonsvaga i lägre register.

De moderna s k kromatiska nyckelharporna ger mycket större möjligheter. Lyckade instrument har en jämn klang över hela registret och några problem med att spela tillsammans med andra instrument finns inte.

Den av Paul Patera föreslagna solisten Asa Jinder har på en rad LP-skivor också visat att nyckelharpan är ett effektivt verktyg i ett personligt och intressant musikskapande i en genre som också ligger vid sidan av den folkliga spelmanstraditionen.

Ett musikinstrument ska naturligtvis spelas och hur anses nyckelharpan vara att spela på? En jämförelse med fiolen, som också har en stark ställning inom folkmusikgenren, ligger nära till hands: alla vet att fiolen inte är särskilt samarbetsvillig gentemot nybörjaren. De första rena tonerna kommer minsann inte av sig själva. Fingertopparna måste träffa precis där de ska, annars låter det falskt. Stråken måste träffa rätt sträng med lagom kraft och hastighet, dålig precision resulterar i skrap och gnissel.

Bekymret med att träffa rätt med fingertopparna slipper man på nyckelharpan - det kan sägas vara själva idén med instrumentet - ett tryck på tangenten och strängen kortas av precis där den ska. Man kan spela fel på en nyckelharpa, men inte falskt (om den är rätt stämd och intonerad förstås).

Besväret att hitta rätt med stråken kvarstår i någon mån, nyckelharpans kortare stråke gör det kanske lättare att lära sig manövrera den för nybörjaren. Troligen lär man sig snabbare att spela sin första låt på nyckelharpan. Men har man kommit en bit på fiolspelandets väg så är det troligt att den tionde och elfte låten hittas snabbare på en fiol. Fingersättning och grepp anses mer ”självklara" på en fiol.

För att återgå till Paul Pateras artikel så har jag svårt att föreställa mig att den äldre man som Paul Patera mötte hösten 1939 var Ceylon Wallin. Visserligen får män med vackra helskägg ett tidlöst utseende, men jag tror knappast att Ceylon Wallin, som var född 1922, redan vid 17 års ålder var i stånd att ge detta intryck.

Avslutningsvis ska det sägas att den uppländska "nyckelharpsvärlden" naturligtvis inte är så stor. Men den gör vad den kan för att sprida kunskap om sig själv. Nyckelharpsstämman, med sin utställning, i Österbybruk helgen för midsommarhelgen är ett redan omnämnt exempel.